Ferhat Baysal är en person som gillar högt tempo och att vara med där det händer. Han är lugn, snäll och omtänksam. Men han är också handlingskraftig. Han förlitar sig på sina erfarenheter och sin utbildning när han fattar beslut i en akutsituation. Och för Ferhat är tjänsten som specialistsjuksköterska hos Falck Ambulans en dröm som blivit verklighet.
Ferhat har alltid vetat att han ville bli sjuksköterska. Han tror att drömmen föddes när han var liten. Ferhat gjorde sig alltid illa när han var ute och lekte med sina vänner. Jämt och ständigt lyckades han snubbla, ramla ned från träd och på olika sätt göra illa sig.
”Jag minns en gång när jag var fem eller sex år gammal. Jag slog i huvudet och började blöda. Åsynen av blodet skrämde mig. Jag grät. Jag var helt säker på att jag skulle dö. De tog mig till sjukhuset där sjuksköterskorna tog hand om mig. Jag tänkte ’Herregud, jag dog inte. Jag lever! Händelsen gjorde ett stort avtryck på mig. Sedan dess har jag velat bli sjuksköterska”, säger Ferhat och ler.
Under sin uppväxt visade sig Ferhat vara en fena på datorer. Han hjälpte både familj och vänner när de hade problem. När han var 15 år föreslog hans mamma att han skulle utbilda sig inom datorer och IT. Det ansågs vara en bra karriär.
”Men jag sa: Nej. Jag vill bli sjuksköterska. Och det blev jag”, skrattar Ferhat.
Direkt efter examen sökte sig Ferhat till akutmottagningen, en oförutsägbar miljö som han älskade. Han visste aldrig vad han skulle möta under en arbetsdag.
”Blir det hjärtstillestånd eller benbrott? Det vet man inte. Man vet aldrig vad som händer. Och så får man göra lite av varje. Jag trivdes med att ha många olika uppgifter”, säger Ferhat.
Men även om han gillade att det hände så mycket på akuten var Ferhat inte helt nöjd – han gillade inte känslan av att vara assistent. Han behövde alltid vänta på en läkare och fick inte vara den som fattade besluten.
”På ett sjukhus är det läkarna som fattar alla beslut. Det är de som talar om för dig vad du ska göra. 'Kan du ge den här patienten det här läkemedlet och den där patienten det där läkemedlet?'. Deras anvisningar är det som gäller. Du upplever ibland att du är en hjälpreda, menar Ferhat. ”I en ambulans är det annorlunda.”
Som specialistsjuksköterska jobbar Ferhat i team med ytterligare en sjuksköterska eller en ambulanssjukvårdare. Det är bara de två i ambulansen, och de turas om att köra.
”I ambulansen behöver du tänka mer. Du är först på plats tillsammans med din kollega, och får själv fatta egna beslut. Du agerar på det sätt du tror blir bäst, och det är du som bär ansvaret”, säger Ferhat.
Men med ansvar kommer press. Pressen att ta rätt beslut. Att ge rätt behandling när det är som mest kritiskt för patienten.
”Det är något som jag verkligen gillar. Jag gillar när det händer saker. Jag gillar att vara först på plats och att få fatta besluten. Att vara därute och hjälpa människor. Det är därför jag valde ambulansjobbet”, säger Ferhat.
Efter varje utryckning sätter sig Ferhat ner med sin kollega för att summera vad som hänt. Den här rapporteringen är till för att de ska lära sig av sina erfarenheter och hjälpas åt att hantera de känslor som jobbet kan framkalla.
”Det är en väldigt viktig process, särskilt efter en allvarlig akutsituation. Vi sätter oss ner och pratar om vad som har hänt. Vad gjorde vi rätt? Vad gjorde vi fel? Vad hade vi kunnat göra annorlunda? Det gör att vi kan skaka av oss jobbdagen innan vi går hem. Det ger ett avslut på dagen”, berättar Ferhat.
Vanligtvis tar en avrapportering bara 10–15 minuter. Och för det mesta är det bara Ferhat och hans kollega som deltar. Men om de behöver hjälp har Falck ett nätverk av kollegor som de kan få stöttning av, och det finns alltid en krisrådgivare till hands.
”Vi kontaktar dem om det har hänt något riktigt allvarligt. Till exempel vid svåra olyckor eller liknande”, säger Ferhat.
Men Ferhat använder sig även av avrapporteringen för att reda ut missförstånd mellan kollegor.
”Jag frågar alltid mina kollegor om jag har gjort eller sagt något fel. I en nödsituation blir jag nämligen väldigt fokuserad. Min enda prioritet är patienten och jag kan vara väldigt direkt i mitt tonläge. Det är inget personligt, utan handlar snarare om tydlig kommunikation. Men vissa personer kan missförstå och ta det personligt . Därför ser jag alltid till att vi har tillfälle att ventilera det efteråt”, förklarar Ferhat.
Ferhat känner sig lyckligt lottad. Han är glad över att få jobba med sin barndomsdröm. Och över att jobbet verkligen visat sig vara så givande och utvecklandesom han hoppades på.
”Jag älskar när vi kan göra skillnad i någons liv. Det behöver verkligen inte handla om hjärtstillestånd eller stora trafikolyckor. Men varje dag hjälper vi någon som har någon form av behov av oss. Vi gör skillnad för någon varje dag – så varje dag är en bra dag”, ler Ferhat.
Men de allvarligare händelserna som just hjärtstillestånd och trafikolyckor gör ett avtryck som är svåra att glömma.
”Det är en speciell upplevelse. Något jag alltid är lika imponerad över är det fantastiska samarbetet med brandkåren och polisen vid allvarligare olyckor. Vi är extremt effektiva. Alla vet exakt vad de ska göra när de kommer till platsen. Allt sköts väldigt smidigt. Och proffsigt. Allt vi har lärt oss faller på plats i den här typen av situationer. Och när allt går bra är det en mycket givande upplevelse”, avslutar Ferhat.